I lördags hade vi stor sorg då vi förlorade Prinsipessa och hennes bäbisar i magen på natten. Trots nattvak och stödmatning gick det inte. Vi hittade henne död med en persiljekvist i munnen. Lilla Prinsipessa försökte in  det sista.

Det tog hårt och vi hade diskussioner om det verkligen är värt det. Ska vi fortsätta?

Imorse när vi kom upp och kikade in i burarna satt dessa i hörnet. Då kändes det lättare. Honan mår bra, ungarna mår bra. Precis som det ska vara. Önskar att det hade gått lika bra för Prinsipessa.